Ett ord: LOVE!!♥
Kvällens låt:3
Aaah! Finns det ingen finare låt..? Hmm... Kanske inte:D en till låt att lägga i finaste låtar-listan ^^
Happy Valborg :3
Valborg idag...
Idag ska jag slavarbeta för 9:an ;) Fast nästa år är det jag som är arbetsgivaren, eller redan nu vid lucia mwehehehehe....
Fast som tur är har jag ett soft jobb med Katja :3
jag vill läsa mer Där drömmar blir till... Hoppas det blir en fortsättning :')
Hmm... Jag känner att jag vill fixa till min blogg och göra den mer intressant, men hur...?
Aja, grattis kungen och glad Valborg:) Nu ska jag skriva ett mejl till Emma Andersson :)
Fast som tur är har jag ett soft jobb med Katja :3
jag vill läsa mer Där drömmar blir till... Hoppas det blir en fortsättning :')
Hmm... Jag känner att jag vill fixa till min blogg och göra den mer intressant, men hur...?
Aja, grattis kungen och glad Valborg:) Nu ska jag skriva ett mejl till Emma Andersson :)
Att göra nu: Lyssna på min iPod och läsa ut Där drömmar blir till :3
En riktigt OMG bok :) Rekomenderas starkt! När jag letade efter en bild på boken hittade jag författarens blogg HÄR
Ha en bra fredag om jag inte bloggar mer :) Glöm inte att kommentera låttexten jag har laddat upp oxå :)
Song for a friend...♥
Sorrow…
How can this ever happen to us? We, we had something special. A unbreakable bond, a wonderful friendship. But still, I’ve know that nothing can last forever. And someday we’re both gonna die. But I didn’t know that your days would be counted so soon.
You were the sweetest angel on earth. Everybody loved you, we all known you. After your death, no one here could leave it behind. I cried so much, my tears fell for hours. I didn’t want to lose you, no one ever wanted you to go…
I wasn’t on the funeral, I haven’t seen the place. I don’t know when I dare to go there. I know I’m gonna cry. A lot. I think you’ll watch over me. And when we finally meet, Then I’m gonna cry to. Because you don’t know how much I miss you. Sometimes memories I thought I forgotten comes back. The tears will not stop fall for you, and you know that.
I don’t know why this happened, why the sorrow just fall down on my shoulders. Life is not a fairytale, like you and I wanted when we were kids. I wonder what’s is like in heaven, is it nice or is this life better?
So you have to know… I haven’t forgot you and I never will. You know I love you. I hope you know….
This is my memory for you, my wonderful friend. We’ll soon meet again…
Till minne av dig M, Jag saknar dig♥ //C
BOO!
Confess that I scared ya ;)
Kawaii♥
Kawaii♥
Träning snart då...
Fast blir 40 minuter för sen tack vare den underbara busstiden som Värmlandstrafik har gett ut :) Ironi..? Javisst!
Så nu sitter jag här i helsvart och mina hudfärgade knäskydd och en slarvig knut som jag snart ska fixa till. Bild blir ändå bara onödigt när jag berättar så bra:)
Ska försöka göra en mjukis idag eftersom det nästan gick sist jag träna (OMG! jag börjar bli vig!) Men om jag e lite extra smidig idag kanske jag kmr ner i spagat som jag nästan gjorde en gång på uppvärmningen (OMFG igen!)
Men nu ska jag inte blogga så mkt mer, kanske blir ikväll när jag kmr hem vid 20.15 då jag måste åka över "Exär" (aka. Ekshärad) -.-"
Ciao halvsko (höhöh)
Så nu sitter jag här i helsvart och mina hudfärgade knäskydd och en slarvig knut som jag snart ska fixa till. Bild blir ändå bara onödigt när jag berättar så bra:)
Ska försöka göra en mjukis idag eftersom det nästan gick sist jag träna (OMG! jag börjar bli vig!) Men om jag e lite extra smidig idag kanske jag kmr ner i spagat som jag nästan gjorde en gång på uppvärmningen (OMFG igen!)
Men nu ska jag inte blogga så mkt mer, kanske blir ikväll när jag kmr hem vid 20.15 då jag måste åka över "Exär" (aka. Ekshärad) -.-"
Ciao halvsko (höhöh)
10 saker om varför man ska älska Japan OwO!
-
Dom har verkligen bäst musik där! Som Kanon Wakeshima, låtar från animes och soundtrack från animes.
-
Dom gör fantastiska animes! iallafall dom jag har kollat på
-
Själva landet är jättefint på våren.
-
Folket där verkar trevliga.
-
Allt är så kawaii där OwO
-
Mysigt språk
-
Nice mangas OwO
-
Snygg natur.
-
Ungarna där är sjukt söta ^^ iaf dom jag har sett på bilder och neej ja e inte pedofil
-
Det är det bästa landet i Asien 8D
Jag tror jag är en sån där, ja ni vet...
Typ en estet eller nåt. Typ medfött eller nåt. Eftersom jag sjunger, spelar gitarr och dansar/går på gymnastik. Ni skulle bara se mig när jag har min iPod på bra musik och jag e ensam OwO...
Men det tilllhör inte ämnet...
Jag vet hur jag ska fixa en video OwO fast det sket sig... -.-'''''''' nu när jag äntligen har låtar som är typ 02.15 långa -.-
Men det tillhör inte heller ämnet
Men vad tillhör detta ämne då...?
Att jag ska träna sen >8D
Hmm... Jag funderar på att göra en typ kategori med typ bara japanskt. T.ex. Musik, mangas och animes...
Men det får vi se hur det blir med
Men det tilllhör inte ämnet...
Jag vet hur jag ska fixa en video OwO fast det sket sig... -.-'''''''' nu när jag äntligen har låtar som är typ 02.15 långa -.-
Men det tillhör inte heller ämnet
Men vad tillhör detta ämne då...?
Att jag ska träna sen >8D
Hmm... Jag funderar på att göra en typ kategori med typ bara japanskt. T.ex. Musik, mangas och animes...
Men det får vi se hur det blir med
Bon Jovi♥
Underbart♥
Konfirmationslåt..?
Eller..?
Eller den kanske fast utan en massa wail ._.
Eller kanske den här sonm va tänkt från början '-'
Eller den kanske fast utan en massa wail ._.
Eller kanske den här sonm va tänkt från början '-'
luliluuu♥
Har precis ätit middag med mamma,pappa och syrran! :D Grillat... muuums...
Näe nu blir vi seriösa här *tar på mig ett seriöst face*
Jag vill döda min hosta :I Iaf... jag kmr iaf träna nu i veckan och ska se om ungen Auua vill logga in så jag kan tjata på henne att vi ska göra nåt i Karlstad ;P
Det e ju typ sommarvärme ute :o
Back to buissnes *stavning* Jag och Johanna kom på att vi ska ta över världen idag >8D *storhetsvansinne*
Näe skulle nog inte ha ätit en massa godis nu i påsk....
Oh well... Tsubasa next♥
Ha en bra kväll :D XOXO
Näe nu blir vi seriösa här *tar på mig ett seriöst face*
Jag vill döda min hosta :I Iaf... jag kmr iaf träna nu i veckan och ska se om ungen Auua vill logga in så jag kan tjata på henne att vi ska göra nåt i Karlstad ;P
Det e ju typ sommarvärme ute :o
Back to buissnes *stavning* Jag och Johanna kom på att vi ska ta över världen idag >8D *storhetsvansinne*
Näe skulle nog inte ha ätit en massa godis nu i påsk....
Oh well... Tsubasa next♥
Ha en bra kväll :D XOXO
Nu blir det lite RG-musik här ;3
Huh yeah ;3
Soo typical me...
Hweheheh... Romeo & Juliet aaall the way x3
Bättre idag :D
Det kmr inte bli som på sportlovet! Yayaya! har bara lite snuva nu och hostan förstås, men mojsigheten i huvet är borta so I'm gonna make it ;3
Snart kommer mamma. Men först blir det lite barnminnen på youtube, Mulaaan 8D
Snart kommer mamma. Men först blir det lite barnminnen på youtube, Mulaaan 8D
Är det okej om jag dör nu...? >.<
Usch, jag hostar, har 100 liter snor i näsan och har ett mojsigt huvud. Och har precis tagit äcklig hostmedicin med lakris och vanilj- smak. FY F*N! Den som kom på den smakkombinationen ska stypas. Hoppas jag blir frisk till veckan. För jag vill inte ha påsklovet som Sportlovet iaf. Där dog man av tristess och då fanns inte sims. Men det här lovet SKA jag fixa att göra mjukis... Kanske.
Nice musik:D
Nice musik:D
min första reaktion: O.O, men nu *bortskämd känsla*
Jag ska visst få en dator, och jag har inte fjäskat eller nåt. Min syster ska oxå få en men hon e ju sudent, så det e ju inte konstigt med det lixom. Det är en silver samsung med 15 tums skärm och windows 7. Nu blir det sims OwO yayayayaya
Bara för att Auua tvingade mig ._.
Så ska jag lägga upp min novell för att annars går hon in och byter lösen för mig._. so here we go, jag vet inte ens om jag tycker den e bra men...
Ett sista farväl
-Spring snabbare Iris!
Gevärsskott flög genom luften. Iris och Richard sprang för sitt liv. Plötsligt kände Richard en brännade smärta i sitt högra lår. Han föll till marken och svor högt. Han satte sig upp och vände sig om. Han såg att Iris höll upp sig själv med sin vänstra arm och höll handen vid sin sida. Det hennes vita klänning lyste upp av hennes blod och Han såg skräcken i hennes ögon.
- Richard, sa hon med gråt i rösten. Jag tror inte jag kommer klara det här....
Richard såg på Iris. Tårar rann ner för hennes kinder. Han var tvungen att göra nåt fort.
- Riv sönder fållen på din klänning och sätt mot såret, det kan stoppa lödningen bättre.
Iris gjorde som han sa. I ögonvrån såg hon hur Richard grimascherade.
- Du blev också träffad eller hur...?
Richard visste att hon inte skulle tro honom om han sa nej. Han såg ner i marken och nickade. Iris log lite.
- Riv sönder din skjorta och sätt på ditt sår.
Medans Richard började riva sönder sin skjorta kom Iris närmare honom. Hon tog hans arm med sin fria arm.
- Jag gör det, sa hon tyst och tog tygremsan med båda händerna och satte vid hans lår och tog sin sjal kring halsen och knöt om hans höfter.
-Tack, sa Richard och Iris log mot honom. Han tog hennes ansikte närmare hans och kysste hennes läppar ömt och tog in henne i sin famn.
-Kommer vi klara det här Richard? Iris såg på honom.
- Ja, det kommer vi, sa han lite lättsamt. Vi har alltid gjort det förut. Som den gången vi först möttes. Och när vi lurade dom där vakterna. Och när vi...
- Du vet att jag älskar dig va..? sa Iris och suckade djupt. Richard tystnade tvärt. - Jag visste inte hur jag skulle säga det men... Jag älskar dig Richard och jag är glad över att du ville hjälpa mig att rädda mitt folk.
Hon tystnade och suckade igen.
-Jag har alltid vetat det Iris, sa Richard och kysste hennes hår. Jag...
Han kände hur Iris andades ut ett djupt andetag, men hon andades inte in igen.
-Iris...?
Hennes ögon var slutna och hennes hy började bli vit. Handen som hade vart på hans bröstkorg föll ner.
-Iris vakna! sa Richard och tårar bildades i hans ögon. Men hon vaknade inte, hon var död. Han märkte nu att hennes press för hennes sår låg bredvid henne.
Han svor.
-Jag älskar dig Iris, sa han när hans tårar rann ner. - Du är det ända som någonsin betytt något för mig.... Och jag hade inte ens chansen att berätta det för dig... Jag...
Han hann inte säga resten av orden förens mer skott lög genom luften och träffade honom i axeln och bröstet. Han föll genast död med sin hand i Iris livlösa hand...
Mobba mig inte om den e fail, lämna kommentar om den.
Ett sista farväl
-Spring snabbare Iris!
Gevärsskott flög genom luften. Iris och Richard sprang för sitt liv. Plötsligt kände Richard en brännade smärta i sitt högra lår. Han föll till marken och svor högt. Han satte sig upp och vände sig om. Han såg att Iris höll upp sig själv med sin vänstra arm och höll handen vid sin sida. Det hennes vita klänning lyste upp av hennes blod och Han såg skräcken i hennes ögon.
- Richard, sa hon med gråt i rösten. Jag tror inte jag kommer klara det här....
Richard såg på Iris. Tårar rann ner för hennes kinder. Han var tvungen att göra nåt fort.
- Riv sönder fållen på din klänning och sätt mot såret, det kan stoppa lödningen bättre.
Iris gjorde som han sa. I ögonvrån såg hon hur Richard grimascherade.
- Du blev också träffad eller hur...?
Richard visste att hon inte skulle tro honom om han sa nej. Han såg ner i marken och nickade. Iris log lite.
- Riv sönder din skjorta och sätt på ditt sår.
Medans Richard började riva sönder sin skjorta kom Iris närmare honom. Hon tog hans arm med sin fria arm.
- Jag gör det, sa hon tyst och tog tygremsan med båda händerna och satte vid hans lår och tog sin sjal kring halsen och knöt om hans höfter.
-Tack, sa Richard och Iris log mot honom. Han tog hennes ansikte närmare hans och kysste hennes läppar ömt och tog in henne i sin famn.
-Kommer vi klara det här Richard? Iris såg på honom.
- Ja, det kommer vi, sa han lite lättsamt. Vi har alltid gjort det förut. Som den gången vi först möttes. Och när vi lurade dom där vakterna. Och när vi...
- Du vet att jag älskar dig va..? sa Iris och suckade djupt. Richard tystnade tvärt. - Jag visste inte hur jag skulle säga det men... Jag älskar dig Richard och jag är glad över att du ville hjälpa mig att rädda mitt folk.
Hon tystnade och suckade igen.
-Jag har alltid vetat det Iris, sa Richard och kysste hennes hår. Jag...
Han kände hur Iris andades ut ett djupt andetag, men hon andades inte in igen.
-Iris...?
Hennes ögon var slutna och hennes hy började bli vit. Handen som hade vart på hans bröstkorg föll ner.
-Iris vakna! sa Richard och tårar bildades i hans ögon. Men hon vaknade inte, hon var död. Han märkte nu att hennes press för hennes sår låg bredvid henne.
Han svor.
-Jag älskar dig Iris, sa han när hans tårar rann ner. - Du är det ända som någonsin betytt något för mig.... Och jag hade inte ens chansen att berätta det för dig... Jag...
Han hann inte säga resten av orden förens mer skott lög genom luften och träffade honom i axeln och bröstet. Han föll genast död med sin hand i Iris livlösa hand...
Mobba mig inte om den e fail, lämna kommentar om den.
Snart kommer syrran och dåå blir det:D
SIMS!
En grymt duktig novellskrivare! :3
Jag hittade den här novellen på Kpwebben och blev kär direkt, var bara tvungen att visa den så jag frågade henne och jag fick! Så här kommer den :3
Jag höll henne i min famn, vaggade hennes kalla kropp i mina armar.
Hon såg på mig, under tystnad, med sina stora, blåa ögon, så ljusa att de nästan såg genomskinliga ut.
Hon lyfte svagt sin hand och torkade bort något vått från min kind. Hon log blekt mot mig, det leende som alltid hade fyllt mig med värme. Nu fyllde det mig med sorg.
- Gråt inte, viskade hon.
- Hur kan jag låta bli? svarade jag henne.
Hennes ögon svepte över mitt ansikte. Jag hörde hennes mödosamma andhämtning, så svag. Hennes veka hjärta dunkade nästan ohörbart. Hon slöt ögonen. Hennes hjärta pumpade ut blodet i ådrorna en sista gång.
Och hon var död.
Sakta lyfte jag hennes huvud upp emot mitt. Mina läppar mötte hennes för sista gången.
Den enda flickan jag hade älskat.
Den enda flickan jag skulle älska.
Var borta.
Theo
Förut var allt så vanligt, så normalt. Barnen lekte i parken, folk hälsade på varandra på gatan, man gick på bio.
En dag förändrades allt.
Personer försvann, folk stannade inomhus med sina radioapparater. Jag fick inte gå ut förutom bestämda tider. Man fick inte bada, åka skridskor eller gå på bio. Om man var jude, som jag.
Det var så jag träffade Hana.
Hon var som jag, jude. Med den hemska, gula stjärnan på sin vita blus. Som jag, förbjuden att göra saker. Hon fick inte heller gå i skolan, eller handla i vissa butiker.
Vi behövde varandra, när alla andra försvann. När vi blev lämnade.
Hennes ansikte var så vackert, som en ömtålig ros. Hennes så ljust blåa ögon, som tittade så vänt på mig. Hennes händer som smekte min kind.
En dag var hon försvunnen.
Hana var borta.
Jag visste, jag förstod, att jag aldrig skulle få se flickan jag älskade igen. Hon var borta, för alltid.
För alltid.
Hana
Jag har alltid varit ensam. Jag har aldrig sett mina föräldrar, de lämnade bort mig till min mormor. Jag har lärt mig att inte lita på någon.
När jag träffade Theo blev allt annorlunda.
Han förstod mig, han såg på mig som ingen hade gjort förut. Han var så förstående mjuk och vänlig. Hans bruna ögon som såg in i mina med en sådan värme. Ljudet av hans röst, som nådde mitt öra, jag sög åt mig varenda ord. Vi fick inte träffas, men vi trotsade reglerna. Vi kunde sitta i timmar och bara prata. Men ofta satt vi bara och såg på varandra, under tystnad.
En kväll blev något fel. Någon hade fått reda på vår hemlighet, att vi träffades och bröt mot reglerna.
De kom och hämtade mig. Jag fick bara en kort stund att t farväl av min mormor.
Hon grät inte ens en tår.
Jag packade ner mina käraste ägodelar och gick ut i hallen. De väntade på mig. De tog tag om mina handleder och sa någon på tyska. Därefter förde de ut mig till bilen.
Det sista jag såg av mitt hem var min mormor som tyst stog i fönstret och såg bilen köra iväg.
Theo
Dagarna blev långa.
Jag blev som de andra, satt inne vid radion och lyssnade på nyheterna om tyskarna.
Varje dag när jag vaknade hade någon mer försvunnit, någon annan person som hade ryckts ut ur mitt liv.
Men det var inte lika viktigt längre.
Hålet efter Hana var stort och svart i mitt bröst, ett hål som ingen kunde läka, som ingen kunde fylla.
Varje gång jag slöt mina ögon såg jag hennes skrattande ansikte framför mig. Varje gång jag satte mig ner föreställde jag mig att hon satt där bredvid mig. Varje gång jag gick ut såg jag henne vinka till mig.
Kanske hade jag blivit galen, jag visste inte. Men ingenting betydde någonting utan Hana.
Tills en dag.
Tills den dagen jag blev hämtad. Det var då allvaret började.
Hana
De förde mig till en tågstation och jag fick ställa mig i ett led tillsammans med en massa andra pojkar och flickor. Allt var så mörkt, alla knuffades och jag såg ingenting. Till slut kom jag in i tåget. Jag knuffades åt sidan och slog i huvudet. Jag svajade, stjärnor dansade framför mina ögon. Jag ställde mig i ett hörn, brevid en annan flicka. Jag försökte se hennes ansikte, men det var för mörkt. Jag tog hennes hand.
Kupédörren stängdes med en smäll.
Vi åkte i flera dygn, utan mat, utan vatten, utan toaletter. Allting var svart, svart, svart. Hela tiden blev man knuffad och slagen. Jag slog i huvudet flera gånger, jag blev pressad mot väggen. Jah hade inget hopp kvar, jag visste att jag skulle dö.
Efter en lång, lång tid i mörket, kyla och hunger stannade tåget. Kupédörrarna öppnades och dagsljus sipprade långsamt in. Jag tittade upp och såg flickans ansikte. Hon var söt, mandelformade ögon, ganska liten näsa och en vacker mun. Hon log blekt.
- Liesl, viskade on till mig.
- Hana, viskade jag tillbaka.
Liesl skulle precis säga något till mig, när vi hörde en man säga något på tyska och alla började röra på sig. Jag försökte hålla fast Liesls hand, men hon gled ifrån mig. Det sista jag såg var hennes bruna ögon som förskräckt försökte hålla fast min blick.
Vi föstes ut i det strålande ljuset.
Jag kisade, allt var så ljust. Alla rörde på sig. Det kom någon, som sa att flickor skulle ställa sig i ett led och pojkar i ett annat. De gick igenom våra väskor, pekade åt höger och vänster. Till slut fick vi fortsätta gå.
Jag vet inte hus länge vi gick, säkert flera timmar. Efter en lång tid kom vi fram till målet. Vi fick gå in i en barack.
Dörren stängdes bakom oss med en smäll
Theo
Det var mörkt och kallt i tåget. Utanför föll snön, men jag såg den inte. Rutorna i tåget var så smutsiga så att man inte kunde se ut. Dessutom var det så många människor som stod packade där i hopp om att få lite frisk luft att man inte hade en chans att kunna ens komma fram dit.
Jag stod vid en av stängerna och försökte hålla i mig så gott jag kunde. Alla knuffades, det luktade unket och instängt.
Bredvid mig ropade en liten unge på sin mamma. Jag hukade mig ner, snarare pressade mig genom massan av kroppar tills jag kunde ta upp den lilla flickan i min famn. Hon tittade på mig med stora ögon.
Jag log sammanbitet mot henne och smekte henne över det smutsiga, guldbruna håret. Hon fortsatte titta intensivt på mig. Jag höll fast hennes blick.
Efter en lång stund hörde jag hur en kvinnoröst ropade efter sitt barn, Hana. Jag stelnade till. Hana. Min Hana. Jag kände hur flickan i min famn rörde på sig och pekade bort mot ropen.
Jag gick fram genom massan och till slut kunde vi komma fram till den desperata kvinnan. Jag räckte henne flickan. Kvinnan tittade på mig med matta, gråa ögon. Jag nickade och stapplade tillbaka mot min plats, försökte hålla mig fast i någonting.
Plötsligt blev allt svart.
Hana
Baracken var överfull. Det låg människor överallt, det stank och golvet var så fullt av smuts att det inte fanns en enda ren fläck någonstans. Jag gick försiktigt framåt, aktade mig så att jag inte skulle kliva på nån. Jag drog min kappa tätare om mig, jag ville inte att det hemska skulle komma åt mig.
Någon knuffade på bakifrån. Jag fortsatte framåt, tills jag kom till en ledig våningssäng. På överslafen låg redan en tjej. Hennes ansikte var urholkat och hon andades mödsamt.
Jag satte mig försiktigt på bädden, eller britsen rättare sagt. Den var hård, kall och luktade illa. Försiktigt sköt jag in mina väskor under britsen och la mig ner. Jag slöt ögonen. På näthinnan såg jag Theo.
Theo.
Var var han nu?
Dagarna som följde var hemska.
Vi fick knappt någon mat och vi tvingades att tvätta oss under en iskall kran. Varje dag försvann många i baracken med tåg. Jag ville inte tänka på vart de fördes.
Varje dag vaknade jag så tidigt att solen inte hade gått upp och varje kväll grät jag mig till sömns.
Men en dag kom en positiv nyhet. Om man nu kan kalla den positiv.
Liesl kom till lägret.
Jag låg på britsen, efter en hård dags arbete bestående av att gräva upp en gräsplan till ingen nytta. Jag kände hur någon lätt rörde vid min hand, smekte mig över handryggen. Jag hörde en viskning.
- Hana?
Jag vände mig mödosamt om, min rygg värkte och jag kved lätt.
- Liesl? viskade jag tillbaka. Liesl, är det du?
Jag hostade till. Jag visste att jag var sjuk, att hon inte fick vistas nära mig. Hon kunde bli smittad. Fast vad hade hon för alternativ? Alla blev sjuka i lägret. Massgravarna var för länge sedan överfulla. En gång hade vi fått gå ut. Jag hade sett dem. Jag känt lukten av död, död, död. Jag visste vad som hände om man inte skötte sig. Jag hade sett.
- Hana... Hur är det? Jag blev förd hit från en annan barack, jag vet inte varför. Hana, vet du något? frågade Liesl med halvkvävd röst. Jag kunde se skräcken i hennes ögon.
- Jag vet inget, förutom att... detta inte är det värsta lägret...
Liesl kved och hennes ögon blev blanka.
- Värre läger..? Hana, hur kan Gud göra så här mot oss?!
Liesl skakade och snyftade. Jag tog hennes hand.
- Vi klarar oss, log jag blekt och kramade hennes hand. Det gör vi, ska du se.
Theo
Jag vaknade med en svindlande smärta i huvudet. Någon skrek en massa saker på tyska och alla i vagnen rörde på sig.
Vad hade hänt? Hade jag svimmat?
Mina ögonlock färgades röda när ljuset strömmade in genom dörrarna. En isande vind svepte in och drog rakt igenom mina tunna kläder och fyllde mig med kyla. Jag huttrade och pressade upp ögonlocken. Utanför de vidöppna vagnsdörrarna stod fem soldater, eller kanske fler, jag såg inte riktigt. De skrek order åt människorna inuti tåget och snart vällde alla ut. Jag sveptes med.
Utanför fick vi ställa oss i led. Män och pojkar år ett håll, kvinnor och flickor åt ett annat. Barnen grät, några vuxna försökte trösta dem. Vi marscherade iväg.
- F*rbannade nazister! hörde jag hur mannen under mig i våningssängen mumlade.
Jag bet mig i läppen. Det var farligt att säga så, de kunde höra en. Beväpnade vakter patrullerade utanför baracken, jag hade sett dem. Om någon kom ut ur baracken när de inte hade lov, sköts de på fläcken. Massgravarna var redan överfulla, kremereringen arbetade för fullt med att bränna döda kroppar.
Varje dag sattes listor upp på en vägg. De stod vilka som skulle transporteras bort, till andra läger. Jag hade inte sett mitt eget namn där än, jag hoppades att det skulle dröja. Jag hade en känsla av att de andra lägren skulle vara värre än det här. Läger som Auschwich, Ravensbrück och Warsawa.
Dödsläger, där man gasades ihjäl, torterades.
Läger där man fick så lite mat så att de som befann sig där såg ut som skelett.
Jag hoppades att ryktena var falska. Tänk om Hana var där?
Varje gång det var tungt i lägret, varje gång min kropp värkte av det hårda arbetet, varje gång jag nästan svimmade av hunger tänkte jag på Hana.
Hennes leende, hennes skratt, hennes famn och hennes så vackra ögon. Jag fylldes av värme en kort sekund, sedan av sorg. Levde hon?
Jag ville inte inse sanningen, att Hana skulle dö, och förmodligen jag med. Men jag ville inte ge upp. För henne skull, fortsatte jag.
Jag svor en ed. En ed att om Hana dog, skulle jag ta livet av mig, på ett eller annat sätt. Det var ett löfte. Ett löfte som jag gav Hana. Och ett löfte som jag gav mig själv.
Hana
Jag vred mig i sömnen.
Jag drömde hemska drömmar, drömmar om män med stora schäferhundar, gevär, drömmar med ord, hemska ord som letade sig in i mina öron tills det bara var ett brus. Jag kved, försökte slita mig fri, komma bort från bruset som hotade att spräcka mina trumhinnor. Jag skrek i sömnen.
Något tryckte mot min hand. Jag kände igen den, handen som hade hjälpt mig upp ur plågorna sen jag vet inte hur länge tillbaka. Säkert flera månader.
Jag öppnade ögonen och såg ett urholkat ansikte oroligt titta på mig.
En viskning nådde mitt öra.
- Hana? Hana, hur är det?
Liesl granskade mig med trötta, bruna ögon. Jag andades stötvis och blinkade tills jag kunde se ordentligt. Jag försökte le, men mina käkar lydde mig inte. Det blev en grimas av smärta. Liesl såg orolig ut.
- Liesl, oroa dig inte... Det är bra...
En hostattack. De senaste veckorna hade det blivit värre, men ännu hade jag inte hostat blod. Jag förstod inte hur kraven på livet kunde ändras så snabbt. Kanske för att man står på livets rand, en knuff och man ramlar ner.
- Hana! Nej, det är inte bra! Vad kan jag göra, Hana, vad kan jag göra?!
Liesl börjar gråta igen. Hon har gråtit så mycket på sistone. Men fortfarande får jag så extremt dåligt samvete över det.
- Liesl, du behöver inte göra någonting, säger jag så bestämt jag kan, försöker hindra rösten från att spricka, försöker låta stark.
- Du kan inte göra någonting, säger jag tyst för mig själv, så tyst så att hon inte hör.
Liesl
Jag har alltid varit ensam.
Ända sen jag var liten har jag varit det.
Mina föräldrar brydde sig inte, min far var mest ute på krogen och min mor var alltid borta hos sina väninnor. Ingen brydde sig om mig.
Så när beskedet kom att jag skulle föras bort, såg jag det först som en lättnad. Jag ville bort från Wien, jag ville bort från storstaden och jag ville bort från mina föräldrar.
Men när jag klev in i bilen som skulle föra mig till tågstationen blev jag livrädd. Tänk om jag aldrig kom tillbaka till Österrike? Tänk om jag var dömd till att vara fast i Tyskland för alltid?
För första gången saknade jag mina föräldrar.
När jag klev på tåget ställde jag mig i ett hörn, vid fönstret. Där slapp det in lite frisk luft som gick att andas. Bredvid mig stod en annan tjej. Jag kunde inte se hennes ansikte, det var för mörkt. Men plötsligt ramlade hon på mig. Hon tittade snabbt upp och mumlade något i stil med en ursäkt. Jag hjälpte henne upp och hon ställde sig nära mig.
- Hana, sa hon plötsligt. Jag blev förvånad, jag hette väl inte Hana? Sedan kom jag på att hon kanske presenterade sig själv. Jag viskade mitt eget namn.
- Liesl.
Resten av resan var tyst. Ända tills tågvagnen stannade och dörrarna öppnades.
- Avstigning! hörde jag hur någon ropade. - Mädchen auf der rechten Seite, Jungen auf der linken Seite! fortsatte rösten. Jag förstod vad han menade; det var ju tyska och det pratade man också i Österrike. "Flickor till höger, pojkar till vänster" sa den. Jag steg av tåget.
Det är allt hon har skrivit och jag verkligen lääängtar till nästa del♥ InuYashafan, all cred is for you girl ;3
Hon såg på mig, under tystnad, med sina stora, blåa ögon, så ljusa att de nästan såg genomskinliga ut.
Hon lyfte svagt sin hand och torkade bort något vått från min kind. Hon log blekt mot mig, det leende som alltid hade fyllt mig med värme. Nu fyllde det mig med sorg.
- Gråt inte, viskade hon.
- Hur kan jag låta bli? svarade jag henne.
Hennes ögon svepte över mitt ansikte. Jag hörde hennes mödosamma andhämtning, så svag. Hennes veka hjärta dunkade nästan ohörbart. Hon slöt ögonen. Hennes hjärta pumpade ut blodet i ådrorna en sista gång.
Och hon var död.
Sakta lyfte jag hennes huvud upp emot mitt. Mina läppar mötte hennes för sista gången.
Den enda flickan jag hade älskat.
Den enda flickan jag skulle älska.
Var borta.
Theo
Förut var allt så vanligt, så normalt. Barnen lekte i parken, folk hälsade på varandra på gatan, man gick på bio.
En dag förändrades allt.
Personer försvann, folk stannade inomhus med sina radioapparater. Jag fick inte gå ut förutom bestämda tider. Man fick inte bada, åka skridskor eller gå på bio. Om man var jude, som jag.
Det var så jag träffade Hana.
Hon var som jag, jude. Med den hemska, gula stjärnan på sin vita blus. Som jag, förbjuden att göra saker. Hon fick inte heller gå i skolan, eller handla i vissa butiker.
Vi behövde varandra, när alla andra försvann. När vi blev lämnade.
Hennes ansikte var så vackert, som en ömtålig ros. Hennes så ljust blåa ögon, som tittade så vänt på mig. Hennes händer som smekte min kind.
En dag var hon försvunnen.
Hana var borta.
Jag visste, jag förstod, att jag aldrig skulle få se flickan jag älskade igen. Hon var borta, för alltid.
För alltid.
Hana
Jag har alltid varit ensam. Jag har aldrig sett mina föräldrar, de lämnade bort mig till min mormor. Jag har lärt mig att inte lita på någon.
När jag träffade Theo blev allt annorlunda.
Han förstod mig, han såg på mig som ingen hade gjort förut. Han var så förstående mjuk och vänlig. Hans bruna ögon som såg in i mina med en sådan värme. Ljudet av hans röst, som nådde mitt öra, jag sög åt mig varenda ord. Vi fick inte träffas, men vi trotsade reglerna. Vi kunde sitta i timmar och bara prata. Men ofta satt vi bara och såg på varandra, under tystnad.
En kväll blev något fel. Någon hade fått reda på vår hemlighet, att vi träffades och bröt mot reglerna.
De kom och hämtade mig. Jag fick bara en kort stund att t farväl av min mormor.
Hon grät inte ens en tår.
Jag packade ner mina käraste ägodelar och gick ut i hallen. De väntade på mig. De tog tag om mina handleder och sa någon på tyska. Därefter förde de ut mig till bilen.
Det sista jag såg av mitt hem var min mormor som tyst stog i fönstret och såg bilen köra iväg.
Theo
Dagarna blev långa.
Jag blev som de andra, satt inne vid radion och lyssnade på nyheterna om tyskarna.
Varje dag när jag vaknade hade någon mer försvunnit, någon annan person som hade ryckts ut ur mitt liv.
Men det var inte lika viktigt längre.
Hålet efter Hana var stort och svart i mitt bröst, ett hål som ingen kunde läka, som ingen kunde fylla.
Varje gång jag slöt mina ögon såg jag hennes skrattande ansikte framför mig. Varje gång jag satte mig ner föreställde jag mig att hon satt där bredvid mig. Varje gång jag gick ut såg jag henne vinka till mig.
Kanske hade jag blivit galen, jag visste inte. Men ingenting betydde någonting utan Hana.
Tills en dag.
Tills den dagen jag blev hämtad. Det var då allvaret började.
Hana
De förde mig till en tågstation och jag fick ställa mig i ett led tillsammans med en massa andra pojkar och flickor. Allt var så mörkt, alla knuffades och jag såg ingenting. Till slut kom jag in i tåget. Jag knuffades åt sidan och slog i huvudet. Jag svajade, stjärnor dansade framför mina ögon. Jag ställde mig i ett hörn, brevid en annan flicka. Jag försökte se hennes ansikte, men det var för mörkt. Jag tog hennes hand.
Kupédörren stängdes med en smäll.
Vi åkte i flera dygn, utan mat, utan vatten, utan toaletter. Allting var svart, svart, svart. Hela tiden blev man knuffad och slagen. Jag slog i huvudet flera gånger, jag blev pressad mot väggen. Jah hade inget hopp kvar, jag visste att jag skulle dö.
Efter en lång, lång tid i mörket, kyla och hunger stannade tåget. Kupédörrarna öppnades och dagsljus sipprade långsamt in. Jag tittade upp och såg flickans ansikte. Hon var söt, mandelformade ögon, ganska liten näsa och en vacker mun. Hon log blekt.
- Liesl, viskade on till mig.
- Hana, viskade jag tillbaka.
Liesl skulle precis säga något till mig, när vi hörde en man säga något på tyska och alla började röra på sig. Jag försökte hålla fast Liesls hand, men hon gled ifrån mig. Det sista jag såg var hennes bruna ögon som förskräckt försökte hålla fast min blick.
Vi föstes ut i det strålande ljuset.
Jag kisade, allt var så ljust. Alla rörde på sig. Det kom någon, som sa att flickor skulle ställa sig i ett led och pojkar i ett annat. De gick igenom våra väskor, pekade åt höger och vänster. Till slut fick vi fortsätta gå.
Jag vet inte hus länge vi gick, säkert flera timmar. Efter en lång tid kom vi fram till målet. Vi fick gå in i en barack.
Dörren stängdes bakom oss med en smäll
Theo
Det var mörkt och kallt i tåget. Utanför föll snön, men jag såg den inte. Rutorna i tåget var så smutsiga så att man inte kunde se ut. Dessutom var det så många människor som stod packade där i hopp om att få lite frisk luft att man inte hade en chans att kunna ens komma fram dit.
Jag stod vid en av stängerna och försökte hålla i mig så gott jag kunde. Alla knuffades, det luktade unket och instängt.
Bredvid mig ropade en liten unge på sin mamma. Jag hukade mig ner, snarare pressade mig genom massan av kroppar tills jag kunde ta upp den lilla flickan i min famn. Hon tittade på mig med stora ögon.
Jag log sammanbitet mot henne och smekte henne över det smutsiga, guldbruna håret. Hon fortsatte titta intensivt på mig. Jag höll fast hennes blick.
Efter en lång stund hörde jag hur en kvinnoröst ropade efter sitt barn, Hana. Jag stelnade till. Hana. Min Hana. Jag kände hur flickan i min famn rörde på sig och pekade bort mot ropen.
Jag gick fram genom massan och till slut kunde vi komma fram till den desperata kvinnan. Jag räckte henne flickan. Kvinnan tittade på mig med matta, gråa ögon. Jag nickade och stapplade tillbaka mot min plats, försökte hålla mig fast i någonting.
Plötsligt blev allt svart.
Hana
Baracken var överfull. Det låg människor överallt, det stank och golvet var så fullt av smuts att det inte fanns en enda ren fläck någonstans. Jag gick försiktigt framåt, aktade mig så att jag inte skulle kliva på nån. Jag drog min kappa tätare om mig, jag ville inte att det hemska skulle komma åt mig.
Någon knuffade på bakifrån. Jag fortsatte framåt, tills jag kom till en ledig våningssäng. På överslafen låg redan en tjej. Hennes ansikte var urholkat och hon andades mödsamt.
Jag satte mig försiktigt på bädden, eller britsen rättare sagt. Den var hård, kall och luktade illa. Försiktigt sköt jag in mina väskor under britsen och la mig ner. Jag slöt ögonen. På näthinnan såg jag Theo.
Theo.
Var var han nu?
Dagarna som följde var hemska.
Vi fick knappt någon mat och vi tvingades att tvätta oss under en iskall kran. Varje dag försvann många i baracken med tåg. Jag ville inte tänka på vart de fördes.
Varje dag vaknade jag så tidigt att solen inte hade gått upp och varje kväll grät jag mig till sömns.
Men en dag kom en positiv nyhet. Om man nu kan kalla den positiv.
Liesl kom till lägret.
Jag låg på britsen, efter en hård dags arbete bestående av att gräva upp en gräsplan till ingen nytta. Jag kände hur någon lätt rörde vid min hand, smekte mig över handryggen. Jag hörde en viskning.
- Hana?
Jag vände mig mödosamt om, min rygg värkte och jag kved lätt.
- Liesl? viskade jag tillbaka. Liesl, är det du?
Jag hostade till. Jag visste att jag var sjuk, att hon inte fick vistas nära mig. Hon kunde bli smittad. Fast vad hade hon för alternativ? Alla blev sjuka i lägret. Massgravarna var för länge sedan överfulla. En gång hade vi fått gå ut. Jag hade sett dem. Jag känt lukten av död, död, död. Jag visste vad som hände om man inte skötte sig. Jag hade sett.
- Hana... Hur är det? Jag blev förd hit från en annan barack, jag vet inte varför. Hana, vet du något? frågade Liesl med halvkvävd röst. Jag kunde se skräcken i hennes ögon.
- Jag vet inget, förutom att... detta inte är det värsta lägret...
Liesl kved och hennes ögon blev blanka.
- Värre läger..? Hana, hur kan Gud göra så här mot oss?!
Liesl skakade och snyftade. Jag tog hennes hand.
- Vi klarar oss, log jag blekt och kramade hennes hand. Det gör vi, ska du se.
Theo
Jag vaknade med en svindlande smärta i huvudet. Någon skrek en massa saker på tyska och alla i vagnen rörde på sig.
Vad hade hänt? Hade jag svimmat?
Mina ögonlock färgades röda när ljuset strömmade in genom dörrarna. En isande vind svepte in och drog rakt igenom mina tunna kläder och fyllde mig med kyla. Jag huttrade och pressade upp ögonlocken. Utanför de vidöppna vagnsdörrarna stod fem soldater, eller kanske fler, jag såg inte riktigt. De skrek order åt människorna inuti tåget och snart vällde alla ut. Jag sveptes med.
Utanför fick vi ställa oss i led. Män och pojkar år ett håll, kvinnor och flickor åt ett annat. Barnen grät, några vuxna försökte trösta dem. Vi marscherade iväg.
- F*rbannade nazister! hörde jag hur mannen under mig i våningssängen mumlade.
Jag bet mig i läppen. Det var farligt att säga så, de kunde höra en. Beväpnade vakter patrullerade utanför baracken, jag hade sett dem. Om någon kom ut ur baracken när de inte hade lov, sköts de på fläcken. Massgravarna var redan överfulla, kremereringen arbetade för fullt med att bränna döda kroppar.
Varje dag sattes listor upp på en vägg. De stod vilka som skulle transporteras bort, till andra läger. Jag hade inte sett mitt eget namn där än, jag hoppades att det skulle dröja. Jag hade en känsla av att de andra lägren skulle vara värre än det här. Läger som Auschwich, Ravensbrück och Warsawa.
Dödsläger, där man gasades ihjäl, torterades.
Läger där man fick så lite mat så att de som befann sig där såg ut som skelett.
Jag hoppades att ryktena var falska. Tänk om Hana var där?
Varje gång det var tungt i lägret, varje gång min kropp värkte av det hårda arbetet, varje gång jag nästan svimmade av hunger tänkte jag på Hana.
Hennes leende, hennes skratt, hennes famn och hennes så vackra ögon. Jag fylldes av värme en kort sekund, sedan av sorg. Levde hon?
Jag ville inte inse sanningen, att Hana skulle dö, och förmodligen jag med. Men jag ville inte ge upp. För henne skull, fortsatte jag.
Jag svor en ed. En ed att om Hana dog, skulle jag ta livet av mig, på ett eller annat sätt. Det var ett löfte. Ett löfte som jag gav Hana. Och ett löfte som jag gav mig själv.
Hana
Jag vred mig i sömnen.
Jag drömde hemska drömmar, drömmar om män med stora schäferhundar, gevär, drömmar med ord, hemska ord som letade sig in i mina öron tills det bara var ett brus. Jag kved, försökte slita mig fri, komma bort från bruset som hotade att spräcka mina trumhinnor. Jag skrek i sömnen.
Något tryckte mot min hand. Jag kände igen den, handen som hade hjälpt mig upp ur plågorna sen jag vet inte hur länge tillbaka. Säkert flera månader.
Jag öppnade ögonen och såg ett urholkat ansikte oroligt titta på mig.
En viskning nådde mitt öra.
- Hana? Hana, hur är det?
Liesl granskade mig med trötta, bruna ögon. Jag andades stötvis och blinkade tills jag kunde se ordentligt. Jag försökte le, men mina käkar lydde mig inte. Det blev en grimas av smärta. Liesl såg orolig ut.
- Liesl, oroa dig inte... Det är bra...
En hostattack. De senaste veckorna hade det blivit värre, men ännu hade jag inte hostat blod. Jag förstod inte hur kraven på livet kunde ändras så snabbt. Kanske för att man står på livets rand, en knuff och man ramlar ner.
- Hana! Nej, det är inte bra! Vad kan jag göra, Hana, vad kan jag göra?!
Liesl börjar gråta igen. Hon har gråtit så mycket på sistone. Men fortfarande får jag så extremt dåligt samvete över det.
- Liesl, du behöver inte göra någonting, säger jag så bestämt jag kan, försöker hindra rösten från att spricka, försöker låta stark.
- Du kan inte göra någonting, säger jag tyst för mig själv, så tyst så att hon inte hör.
Liesl
Jag har alltid varit ensam.
Ända sen jag var liten har jag varit det.
Mina föräldrar brydde sig inte, min far var mest ute på krogen och min mor var alltid borta hos sina väninnor. Ingen brydde sig om mig.
Så när beskedet kom att jag skulle föras bort, såg jag det först som en lättnad. Jag ville bort från Wien, jag ville bort från storstaden och jag ville bort från mina föräldrar.
Men när jag klev in i bilen som skulle föra mig till tågstationen blev jag livrädd. Tänk om jag aldrig kom tillbaka till Österrike? Tänk om jag var dömd till att vara fast i Tyskland för alltid?
För första gången saknade jag mina föräldrar.
När jag klev på tåget ställde jag mig i ett hörn, vid fönstret. Där slapp det in lite frisk luft som gick att andas. Bredvid mig stod en annan tjej. Jag kunde inte se hennes ansikte, det var för mörkt. Men plötsligt ramlade hon på mig. Hon tittade snabbt upp och mumlade något i stil med en ursäkt. Jag hjälpte henne upp och hon ställde sig nära mig.
- Hana, sa hon plötsligt. Jag blev förvånad, jag hette väl inte Hana? Sedan kom jag på att hon kanske presenterade sig själv. Jag viskade mitt eget namn.
- Liesl.
Resten av resan var tyst. Ända tills tågvagnen stannade och dörrarna öppnades.
- Avstigning! hörde jag hur någon ropade. - Mädchen auf der rechten Seite, Jungen auf der linken Seite! fortsatte rösten. Jag förstod vad han menade; det var ju tyska och det pratade man också i Österrike. "Flickor till höger, pojkar till vänster" sa den. Jag steg av tåget.
Det är allt hon har skrivit och jag verkligen lääängtar till nästa del♥ InuYashafan, all cred is for you girl ;3
Jag måste erkänna....
Att killen i Tsubasa är fett söt x''D I have a crush!
Jag har märkt....
Att det alltid står Torsby Gymnastikförening på min rygg. Jag har ju en jacka som det står det på och den har jag typ... alltid.
Iaf när jag ändå skriver, har haft brännboll heeela dagen eftersom vi har haft friluftsdag och jag har sett på genrepet till Sandras och Johannas och resten av 9:ans show. Dog lite i slutet men jag överlevde :') Nåt som va lite kul va att Petter försökte med den rösten igen på brännbollen xD
Imorgon blir det av till Torsby på Cabaré, kommer få se Anna, Teres, med allsäkerhet Amanda, Ellen och Vendela oxå. Och en massa andra stölletbarn i bussen:) Fett nice lixom. Precis lika nice på konfalägret när vi blev fast på killarnas rum ;)
Aja, men nu blir det Tsubasa: Reservoir Chronicle! Ännu mer fett nice:D
Aaah... Grekland...
Iaf när jag ändå skriver, har haft brännboll heeela dagen eftersom vi har haft friluftsdag och jag har sett på genrepet till Sandras och Johannas och resten av 9:ans show. Dog lite i slutet men jag överlevde :') Nåt som va lite kul va att Petter försökte med den rösten igen på brännbollen xD
Imorgon blir det av till Torsby på Cabaré, kommer få se Anna, Teres, med allsäkerhet Amanda, Ellen och Vendela oxå. Och en massa andra stölletbarn i bussen:) Fett nice lixom. Precis lika nice på konfalägret när vi blev fast på killarnas rum ;)
Aja, men nu blir det Tsubasa: Reservoir Chronicle! Ännu mer fett nice:D
Aaah... Grekland...
Tsubasa är fett söt ju! :D
Tack Anna för att du visa mig den hemsidan och tack för du är så snäll och gör en ny anime design åt mig. <333
Check in the trailer ;)
Check in the trailer ;)
Vad ska man prata om..?
Att vädret är fint '-'
TRÄÄÄÄNING!!
Min Gymnastik I come to you finally!
Jag vet vad jag ska skriva för låt nu:)
En underbart vacker hyllningslåt till en speciell person.
I love you M♥
I love you M♥
Ingen kreativitet kvar...?!
Usch vad jobbigt! jag som brukar va så kreativ DX
Om man kollar på texten till låten "Creep" känns det som om en 14-årig tjej har skrivit den.
Jag kom på det förut. I textet står det ju "You're so fucking special, wish I was special." Det kan man ju tolka som att man ser på klassens populäraste tjej som är så himla speciell och man själv önskar att man det.
man tycker inte man är värd nåt eller att man passar in. Det kan ju va så även för killar oxå. Men om ni lyssnar på det förra inlägget med låten så kanske ni förstår vad jag menar.
För om man tänker efter, när man e en tonårstjej villvför det mesta, alla kanske inte gör det, är att man se bra ut, ha bra betyg, att killarna ska gilla en och att man har de populäraste som kompisar. Och så vidare. Man kan ju falla för grupptrycket oxå ibland om man inte har så bra självförtroende och så '-'
Men lyssna på låten så kanske ni förstår vad jag menar:)
man tycker inte man är värd nåt eller att man passar in. Det kan ju va så även för killar oxå. Men om ni lyssnar på det förra inlägget med låten så kanske ni förstår vad jag menar.
För om man tänker efter, när man e en tonårstjej villvför det mesta, alla kanske inte gör det, är att man se bra ut, ha bra betyg, att killarna ska gilla en och att man har de populäraste som kompisar. Och så vidare. Man kan ju falla för grupptrycket oxå ibland om man inte har så bra självförtroende och så '-'
Men lyssna på låten så kanske ni förstår vad jag menar:)
But I'm a creep, I'm a wierdo....
Usch vad den här låten e bra!
Time to partay :D
Ska på 50-årskalas sen, så jag kanske ska ta och damsuga snart och måla naglarna...
Ciao:)
Ciao:)
Josh, you did it again...
Another reason to love soundtracks♥ Snacka om att jag vill sjunga den
Oh maj gaad jag kmr va stel på måndag! >.<
Jag har ju inte tränat sen... FÖRRA MÅNDAN! OMG jag kmr dö! Usch min vackra träning :'(
Lawl!
Måste se den x)
Blobb!
I'm a blonde bimbo girl in a fantasyworld! .3 jag har Galadriel frissa :3
Suck, om man ända kunde spela in en cover skiva
Jag drömmer för mkt '-'
Aaah! Music memories ^^
I'm a blonde bimbo girl in a fantasy-world...
RG-movies for fuck sake!
Nu är jag på språng igen :3
Anna... Bäst för dej att du kmr på en snygg RG header 8'3
Mihihih8'3
iTunes I lööv ya!
Anna... Bäst för dej att du kmr på en snygg RG header 8'3
Mihihih8'3
iTunes I lööv ya!
Reflex (medicinsk term)
I'm back from the Underworld 8'3
Har lite "NO" nu. Och pratar med min lilla sjukling Anna som ljuger om att hon har bra låtar på sin mobil, så jag länsade den i lördags 8'3 mwohahahahahhaa!!
Annars har jag läst på HK:n som vi ska ha prov på imorgon. Wish me luck
Ni som har KPW, I'm in tha prat-forum ;D
Har lite "NO" nu. Och pratar med min lilla sjukling Anna som ljuger om att hon har bra låtar på sin mobil, så jag länsade den i lördags 8'3 mwohahahahahhaa!!
Annars har jag läst på HK:n som vi ska ha prov på imorgon. Wish me luck
Ni som har KPW, I'm in tha prat-forum ;D
Brb Rättvik
återvänder på tisdag :)
Crash! Bang! Alacazam! Och vägen till Torsby blir försörd '-'
Så antagligen blir det ingen träning imorgon och stackars små likenäs-barn som inte kan komma till skolan '-'
Mest tänker jag väl på hur vi ska göra med Rättvik '-'
Asså, en stor fet jävla spricka på 40 meter... Rakt i vägen. Vad mobbat'-'
Mest tänker jag väl på hur vi ska göra med Rättvik '-'
Asså, en stor fet jävla spricka på 40 meter... Rakt i vägen. Vad mobbat'-'
Nu börjar jag...
Med musikalen. Första scenen kmr nog upp:D
oh maj gaad Amy Lee!
Asså! Hur klarar folk göra så fina låtar?! Tell me the bloody secret goddamit!
Detta är en order!
http://listen.grooveshark.com/#/album/Awake/97953?src=5
Nu ska ni lyssna :3 annars kommer jag och slår er(a)
Nu ska ni lyssna :3 annars kommer jag och slår er(a)
Lyssnar på Josh Groban...
Eftersom jag hade tänkt att köpa en sångbok med honom, eftersom jag tycker om hans röst ^^
Hade basketturnering idag, mitt lag kom 4. Sen hade vi vanliga lektioner. Inge HK-prov idag som tur var. Jag hann inte läsa så mkt eftersom jag och pappa var på "Rådstuga" jag är ett VG-barn :3
Annars blir det väl lite franska och ingen kör idag. Pallar inte just idag.
Braig skiva :3
ciao
Hade basketturnering idag, mitt lag kom 4. Sen hade vi vanliga lektioner. Inge HK-prov idag som tur var. Jag hann inte läsa så mkt eftersom jag och pappa var på "Rådstuga" jag är ett VG-barn :3
Annars blir det väl lite franska och ingen kör idag. Pallar inte just idag.
Braig skiva :3
ciao
Animes har alltid så bra soundtracks...
Ska nog se den animen... Men nu ska jag plugga Hemkunskap:)
Tror jag ska skriva en musikal...
Med mina favvolåtar :D Typ revulotion (Stavning?) och lite pang pang.
"När jag blir stor ska jag bli som Jesus på scenen" Jag igår :)
Ge tips om vad musikalen ska handla om plzz? :)
"När jag blir stor ska jag bli som Jesus på scenen" Jag igår :)
Ge tips om vad musikalen ska handla om plzz? :)
Tagga Karlstad!!
yayay!! Äntligen Karlstad :3
Dagens klädsel:
Min nya baseball-jacka
Min nya vita klänning
Svarta/jeans leggings (beror vad som passar bäst ;3)
Enventuellt våriga converse, kanske dom svarta :3
Oh maj gad va kul det ska bli, Hoppas dom har the Unforgiving finns på Coop, annars måste jag ha ihjäl hela köpcentret med ett baseballträ ;3
Ciao
Dagens klädsel:
Min nya baseball-jacka
Min nya vita klänning
Svarta/jeans leggings (beror vad som passar bäst ;3)
Enventuellt våriga converse, kanske dom svarta :3
Oh maj gad va kul det ska bli, Hoppas dom har the Unforgiving finns på Coop, annars måste jag ha ihjäl hela köpcentret med ett baseballträ ;3
Ciao
Nagellackssäsong :D
jag har dragit fram mitt mintgröna nagellack och naglarna lite snygga inför imorgon ;D
Har skrivit en låttext idag :D Den heter Juliet's song och ska visa den för min sånglärare när hon kmr tbx :D
Har skrivit en låttext idag :D Den heter Juliet's song och ska visa den för min sånglärare när hon kmr tbx :D
