Det hade nu blivit kväll och jag hade precis tagit en dusch efter dagen jag kunde avslöjat allt. Jag såg ut igenom fönstret.  Jag kunde se Lucy vanka av och an i sitt rum och pratade i telefon. Jag antog att det var hennes mamma eller syster. Hon brukade inte vara ensam hemma så ofta, men när det väl gällde så brukade Karin fråga om jag kunde se till henne. Efter ett tag lade hon ner telefonen och försvann ur sikte. Jag antog att hon hade lagt sig på sängen eller något. Jag tog på mig en t-shirt och en huvtröja och smög ut ur mitt rum för att hämta mina skor. Mamma satt som vanligt inne i köket och höll på med sin dator, så hon märkte inte mig inte som tur var.

Jag smög tyst tillbaks till mitt rum och tog på mig skorna innan jag gick ut på min balkong och klättrade ner för att gå till Lucy som alla år. Jag hade rätt. Hon låg på sin säng och höll på med sin dator. Hon var insvept i en filt som täckte det mesta av hennes kropp. Jag log för mig själv innan jag knackade på hennes fönsterruta. Hon såg upp med uppspärrade ögon och jag vinkade till henne. Hennes ögon gick ner en storlek och hon kom och öppnade.

-          Du får inte skrämmas sådär! Sa hon och petade på min arm.

Hon var som vanligt. Lättnaden spred sig i min kropp.

-          Jag skulle bara se att du var okej, sa jag och log. Så, är du okej?

Lucy gav mig ett snett leende.

-          Jadå, sa hon och lyste upp. Har haft lite ont i huvudet bara men annars är allt okej.

Jag nickade till svar och det blev tyst. Igen.

-          Vill du komma in? Frågade Lucy till slut.

-          Det var det jag hoppades på att du skulle fråga, sa jag och följde med henne in.

Hon tog av sig filten och det första jag fick se var flera blåmärken på hennes armar. Både stora och små.

-          Vad har du gjort på dina armar?

Lucy ryckte på axlarna.

-          Jag vet inte, sa hon. Jag har fått blåmärken jättelätt nuförtiden. Men jag är ju en gymnast så…

Hon avslutade meningen tvärt och satte sig på sängen.

-          Jag har varit så trött på sistone och jag har haft huvudvärk nästan varje dag, sa hon och såg tomt framför sig. Mamma sa att det kanske var stress nu i 9:an och om den blev värre skulle vi till sjukhuset.

Jag satte mig bredvid henne.

-          Jag tror inte det är något farligt Lucy, sa jag i hopp av att det skulle muntra upp henne.

Lucy lade sitt huvud på min axel och suckade djupt.

-          Du vet alltid hur du ska göra mig på bättre humör hur deppig jag än är Alexander.

Jag lutade mitt huvud emot hennes.

-          Det är det jag lever för…, mumlade jag tyst.

Vi satt där på sängkanten och bara pratade. Med Lucy lutad mot min axel och jag lutad mot hennes huvud. Jag kunde känna hur hon blev tröttare och tröttare.

-          Lucy, sa jag till slut och reste på mitt huvud.

-          Mm..? Fick jag som svar.

-          Sover du?

Jag fick fram några mumlanden och jag förstod att hon hade somnat. Jag lade henne försiktigt ner och betraktade henne. Hon såg nästan ännu vackrare ut när hon sov. Jag stängde ner hennes dator och lade den på golvet. Jag lyfte Lucys huvud försiktigt på hennes kudde och stoppade om henne ordentligt. Jag tog en snabb titt på klockan och den visade att den hade precis passerat midnatt. Jag släkte i taket och jag hörde hur Lucy mumlade från sängen. Jag log för mig själv och kysste henne på pannan.

-          Gonatt Lucy, sa jag och släckte innan jag smög tillbaks till mitt rum.

Det hade börjat skymma och vi hade börjat dra oss hemåt. Vi var båda lika tysta, fyllda utav tankar. Lucy satte en olydig hårslinga bakom örat. Jag undrade vad hon tänkte på.

Vi kom till våra hus. Vi hade varit tysta precis hela vägen och jag visste att vi var tvungna att bryta tystnaden någon gång. Jag såg mot deras garage. Det fanns ingen bil där.

-          Är du ensam hemma? Frågade jag och nickade mot huset.

Lucy såg upp. Jag hade brutit henne loss ifrån hennes tankar.

-          Mm, sa hon. Mamma och pappa är i Stockholm på en grej. Jag kommer inte ihåg vad.

-          Okej, svarade jag.

Det blev tyst igen. Varför skulle det tystna nu?

-          Du Lucy, fick jag fram till slut.

-          Ja? sa hon och såg på mig med de kristallklara ögonen.

Skulle jag säga det? Att jag…

-          Glöm inte att äta nu, sa jag och försökte tränga bort tanken om att berätta sanningen.

Lucy sken snabbt upp.

-          Nejdå, sa hon och log. Vi syns Alexander.

-          Visst, sa jag och stod kvar när hon gick in till sig.

Jag stod kvar ett tag och bara stirrade framför mig. Jag hade chansen om jag velat ta den, men hur skulle hon reagera? Vi har vart bästa kompisar ända sen vi flyttade hit samma sommar. Hur tänkte jag egentligen?

-          Fan.., sa jag för mig själv och gick in i mitt hus.

Vi sprang längre och längre in i skogen. Visserligen var Lucy snabb, men jag förundrades av hur jag kunde springa ikapp henne.

-          Du kan aldrig fånga mig Alexander! Ropade hon och såg på mig i farten.

-          Haha, sa jag. Gör inga förhastade slutsatser Lucy!

-          Det gör jag aldrig! blev hennes svar och hon skrattade högt och ljudligt.

Till slut lyckades jag hitta en genväg. Jag rörde mig tyst så att hon inte skulle märka mig. Efter ett tag stannade hon och vände sig om.

-          Alexander? hon såg sig omkring. Alex?

Hon började se lite orolig ut.

-          Kom igen, Alexander det är inte roligt!

Jag väntade tills hon stod med ryggen emot mig och jag smög mig fram och kramade henne bakifrån. Hon skvätte till och såg på mig med en ganska rädd blick.

-          Vad håller du på med?! utbrast hon och armbågade mig lätt i sidan. Du skrämde nästan ihjäl mig där!

Jag flinade mot henne.

-          Mission complete, sa jag och Lucy gav mig en giftig blick.

-          Anata wa baka, sa hon till mig och höjde ena ögonbrynet.

-          Vill jag ens veta vad det betyder? Frågade jag retsamt och Lucy log lite smått.

-          Hmm…,sa hon. Det beror på hur man säger ”du är en idiot” på japanska.

Hon började skratta och jag märkte att jag fortfarande hade mina armar omkring hennes midja.

-          Det där ska du få ångra, sa jag och lyfte upp henne lite ifrån marken.

-          Du ska väl inte…, började hon och jag började skratta.

-          Det kan du lita på, sa och började snurra runt.

-          Jag ska döda dig för det här! sa Lucy och började skratta.

Jag log för mig själv och bara kände mig tillfreds med allt som fanns.

Vi båda två lika snurriga av den lilla karusellen eller hur jag nu ska säga det. Det slutade med att vi båda hamnade skrattande på de torra höstlöven.

-          Du är allt som du är du Alexander, sa Lucy och såg på mig. Jag undrar hur livet skulle vara utan din humor.

-          Du skulle nog inte klara dig, sa jag och kollade upp mot himlen. Ditt liv skulle bli för tråkigt utan min utomordentligt dåliga humor.

Vi båda brast ut i skratt och jag hade nog aldrig skrattat så mycket som då. Men det tystnade efter ett tag och det verkade som ingen av oss verkade veta vad vi skulle säga.

-          Har du tänkt på en sak? Frågade Lucy efter ett tag.

-          Många saker, sa jag. Men inte just den här tror jag.

-          Undrar inte du hur många som tror att vi är ihop? Frågade hon och vände sig mot mig.  Så som vi håller på menar jag.

Jag tänkte ett tag. Jag hade tänkt på det många gånger, men jag visste inte hur jag skulle säga det rätt. Det var ju trots allt Lucy jag pratade med. Vi hade vart kompisar sen vi var fem år gamla. Vi kände varandra bättre än någon annan och vi kunde prata om precis vad som helst. Men varför var jag tvungen att tänka mig för innan jag skulle säga just detta?

-          Ja, det har jag, svarade jag efter ett tag. Fast jag tror nog att de är de yngre i så fall.

-          Kanske det, sa Lucy och kollade upp mot himmelen. Fast lite konstigt är det nog.

-          Mm…

Jag tystnade. Lucy blev också tyst. Jag visste inte vad jag ska säga. Tydligen visste inte Lucy det heller.

-          Alexander, sa hon plötsligt.

-          Ja? Jag vände mig mot henne. Vad är det?

-          Nej, det var inget, sa hon och bet sig i läppen.

-          Är det säkert?

Hon vände sig mot mig.

-          Absolut, sa hon och log. Hon tog min hand.  Jag är hundra procent säker.

Oktober 2011

Höstlovet hade precis börjat och jag och Lucy var ute och gick i skogen. Hon hade sitt svarta hår i en hög knut med en rosett framför den.  Och jag kunde inte förstå hur hon kunde gå i kjol och strumpbyxor, det var ju ganska kallt.

-          Fryser du inte? frågade jag och drog upp dragkedjan på jackan lite mer.

-          Nej, sa Lucy som balanserade på ett nerfallet träd. Gör du?

-          Ja, sa jag. Du har inte ens vantar på dig.

-          Jo, sa hon. Spetsvantar.

-          Men det gills ju inte, sa jag och höjde ena ögonbrynet.

Lucy ställde sig mittemot mig.

-          Ska vi slå vad?

Jag tog fram min kamera och knäppte en bild.

-          Om du är vaden som jag slår.

Lucy såg på mig.

-          Du är så dryg ibland, sa hon innan hon balanserade vidare.

Jag skrattade och sprang efter henne.

-          Lucy! ropade jag. Sluta dissa mig så.

Lucy vände sig mot mig och började gå baklänges istället.

-          Visst, sa hon och log. Bara du hjälper mig ner från trädet.

Jag gick lugnt fram och räckte henne min hand. Hon tog den och hoppade ner. Vi stod stilla mittemot varandra och vi höll fortfarande i våra händer. Lucy såg på mig med sina isblåa ögon.

-          Fånga mig om du kan, sa hon innan hon oväntat sprang i väg. Jag hann inte riktigt reagera, men var henne snabbt på spåren.

De tio minuterna gick snabbt, men jag gjorde framsteg. Tabbarna flöt snart som en bäck och jag kände mig nöjd.

-          Lucy! Ropade jag och hon såg upp från tangenterna. Time to play.

Hon sken upp och gick fram till mig.

-          Får höra då, sa hon och lade sin hand på stolryggen.

Jag började spela och det flöt på lika bra som innan. Nästan bättre när Lucy stod där. Jag kunde känna värmen från hennes leende som spred sig.

-          Wow, sa hon när jag hade tagit sista tonen. Du är så himla bra!

-          Jag håller med, sa Henke som kom fram från hans kontor. Lucy kan du ackorden på piano till den låten?

Hon nickade.

-          Det var det jag övade på nu. Hon log och var tvungen att dämpa min tanke att ta hennes hand.

-          Bra, sa Henke. Ni kan väl testa att spela tillsammans.

Jag och Lucy såg på varandra. Hennes smaragdgröna ögon var berusande. Det var tur att jag kunde lägga band på mig själv.

-          Visst, sa hon. Om du inte vill förstås Alex.

Jag ryckte på axlarna.

-          Det spelar inte någon roll för mig.

-          Men då kör vi igång då, sa Henke.

Både jag och Lucy kunde låten helt utantill, så det var ganska lätt ändå. Vi skulle bara komma ihåg hur vi skulle spela. Vilket gick alldeles perfekt, konstigt nog, kanske var det bara att vi litade på varandra så mycket.

-          Det gick ju alldeles utmärkt! Sa Henke med ett stort leende.

Jag och Lucy såg på varandra igen. Vi båda log mot varandra.

-          Ni skulle bli ett bra artistpar. Henke såg väldigt optimistisk ut. Han var en sådan person som menade det han sa.

Man kunde se glimten i Lucys ögon att hon gillade det han sa. Hon tog en snabb titt på sin klocka och såg på mig sen.

-          Vi borde nog gå nu Henke, sa hon och tog sina papper. Tack för låtarna och det

Hon log sitt vackra leende.

-          Ingen orsak, sa han och log. Vi hörs nästa vecka.

Vi gick ut genom dörrarna, men vi sa inget till varandra.

-          Rätt coolt att han tycker att vi spelar bra tillsammans, sa jag för att bryta tystnaden. Lucy nickade

-          Ja, vi kanske borde göra som Justin Bieber och bli berömda via youtube.

Hon gav mig ett busigt leende och gick närmare mig.

-          Ja kanske det, sa jag innan vi gick ut ur huvudporten.

Klockan började närmade sig nio och jag hade precis tagit en dusch när jag fick ett sms. Det var från Lucy.

”HejJ kan jag komma över //Kram you know who ;)”

Det var en grej jag och Lucy hade haft sedan vi var elva. Våra rum låg precis mittemot varandra och vi båda hade balkonger. Så vi hade en varsin repstege som vi brukade klättrade ner och till varandra ifrån. Mest kom Lucy till mig, men det gjorde mig inget. Bara jag var nära henne var jag nöjd. Jag svarade som alltid; att det var okej och men en smiley. Det var rätt komiskt, vi behövde inte ens berätta vart vi skulle. Om vi inte hade sagt något annat var vi hos varandra. 10 minuter senare knackade det på min balkongdörr, Lucy stod där i myskläder, osminkad och sin vanliga ”kvällstofs”. Det var inte många som fick se henne så, bara jag och Amanda.

-          Hej främling, sa hon och flinade när jag öppnade dörren.

-          Känner jag dig? frågade jag och gjorde en tillgjord min.

-          Nej, sa hon. Känner jag dig?

Hon började skratta och gav mig en kram.

-          Hur gick det på fotolektionen förresten? Frågade hon och såg nyfiken ut.

-          Bara bra, sa jag. Eric hann inte se våran lilla fina bild.

Lucy bet sig i läppen och såg ner i backen. Det lurades ett leende bakom hennes bitna läpp.

-          Asså, började hon. Sorry för det där, jag vet inte vad som flög in i min lilla drömmarskalle.

-          Det gör inget, sa jag och ryckte på axlarna. Det är inte ofta man blir kysst av en av sina bästa vänner.

Hon flinade.

-          Nej det är sant, sa hon och satte sig på min skrivbordsstol. Får jag se den?

Jag satte på min dator och kopplade in kameran. Vi såg på alla bilder som vi hade tagit tidigare. Vi skrattade, och ibland undrade vad vi hade tänkt på just den bilden. Till sist kom den. Vi blev båda tysta. Det såg ut som hon ville säga något och jag ville säga allt jag hade hållit inom mig, men jag hindrade mig.

-          Du måste skicka dem till mig, mumlade hon. Jag kan redigera dem.

-          Mm, sa jag lika tyst.

Lucy tog en snabb titt på sin klocka. Den var fem i halv elva.

-          Jag kanske borde gå innan mamma tror att du har kidnappat mig.

Hennes röst lät lättsam och jag kunde inte låta bli att flina.

-          Nej det är nog bäst, sa jag.

-          Vi ses väl i morgon? Frågade hon när hon stod vid dörren.

-          Alltid, sa jag och log. Om jag typ inte får typ röda hund eller nåt.

Hon skrattade och gav mig en snabb kyss på kinden.

-          Gonatt, sa hon innan hon öppnade dörren och klättrade ner.

Jag stod som fastfrusen och stod där enda tills hon släckte sin lampa. Mitt hjärta kunde inte lugna ner sig.


Kommentera ^^

Vi gick till en av de många musiksalarna där Henke satt, eller Henrik som han egentligen hette, och hade sina lektioner.

-          Hej Henke, sa jag glatt och han såg upp från ett par noter.

-          Tjena, sa han och log. Lucy, jag hittade noter till den låten du ville ha.

-          Va? Lucy sken upp. Hur fick du det?

-          Kontakter, sa Henke och gav henne papperna. Sätt dig vid pianot och spela lite.

Lucy gick fram till det svarta, blanka pianot och satte noterna på locket. Hennes fingrar dansade på tangenterna och hon nynnade svagt på som verkade vara själva melodin.

-          Varför känner jag igen den här låten? Viskade jag till Henke.

-          Det är låten från filmen Anastasia, viskade han tillbaks och jag nickade för mig själv.

När Lucy var klar, var det en gloria hade tänts runt omkring henne. Så glad var hon.

-          Tack Henke! Sa hon och log ett brett leende. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta den här på noter.

-          Ingen orsak stumpan, sa Henke. Förresten jag hittade ackorden till den där låten med Jason Walker Alexander.

Han gav mig två papper med tabbar och ackord. Lucy gav mig en frågande blick.

-          Är det den låten jag tror att det är, frågade hon och jag ryckte lite generat på axlarna.

-          Kanske, sa jag och försökte se oskyldig ut.

-          Du sa ju att du inte gillade den! Lucy gick fram till mig och tog papperna ur mina händer. Du får inte ha hemligheter sådär Alex!

-          Inte ens om vilken tandhygien jag har? Minen jag hade fick Lucy att skratta.

-          Okej, sa hon och fick en busig glimt i ögonen. Några hemligheter får du väl ha.

Hon studerade ackorden och jag såg hur hennes leende blev större.

-          Kan du inte testa och spela? Frågade hon och jag blev lite tveksam.

-          Jag vet inte, sa jag. Jag har precis sett tabbarna.

-          Jag vet att du kan, sa Lucy och lade en hand på min axel. Du kan allt när jag är med.

Orden fick mig på att automatiskt sätt att hämta en stålsträngad gitarr på väggen och analysera papperna.

-          Ge mig tio minuter, sa jag och Lucy log stort.

Efter min fotolektion gick jag tillbaks till den stora gympahallen för att vänta på Lucy. Jag smög in genom och satte mig på läktaren. Jag kände igen musiken som spelades, det var en av mina och Lucys låtar. På mattan var Lucy och dansade till musiken. De andra gymnasterna hade stannat i sin träning och såg på. Jag log. Det syntes att hon älskade det hon gjorde. Hon avslutade sin dans i ett elegant hopp och satte sig ner i en vacker pose.

-          Hej Alexander!

Jag väcktes ut mina dagdrömmar och fick syn på tvillingarna Jenny och Mina.

-          Hej, svarade jag och ställde mig upp.

-          Vill du joina? Frågade Mina och flinade.

-          Näe, sa jag och skrattade. Jag tror inte mina fötter är lämpade för gymnastik.

-          Du väntar på Lucy antar jag.

Jenny nickade åt hennes håll. Hon stod vid en tränare och pratade.

-          Busted, sa jag och tjejerna skrattade.

Lucy hade sett oss och tog sin jacka och sprang upp till oss.

-          Ska ni inte töja nu, frågade hon och såg på Jenny och Mina.

-          Kanske, sa de i kör. Vi ses Alexander.

-          Hej då tjejer, svarade jag och vinkade åt dem.

-          Ska vi dra? Sa Lucy och flinade.

-          Ska vi inte säga hej först? Frågade jag och Lucy skrattade.

-          Hej snygging, sa hon och tog min hand. Kom igen nu Henke väntar.

-          Om du tjatar så, sa jag och tog mina grejer och följde efter Lucy.

Min lärare Eric stod i dörren när jag kom springandes i korridoren.

-          Kom igen Alexander! Ropade han. Du har tio sekunder på dig.

Jag hann in ganska snabbt och jag flinade

-          Tog du tid? Frågade jag och Eric skakade på huvudet.

-          Du hade en halv sekund på dig innan det var för sent, sätt dig vid en dator nu.

Jag tog av min kameraväska från min axel och satte på en av de många datorerna.

-          Varför är du så sen, frågade Robin, en kille i 8:an och flinade.

-          None of your business, sa jag och skrattade. Är det din lillasyster på bilderna?

-          Japp, sa han och log. Den bästa modellen man kan få.

Jag såg bilderna på en liten tjej som var minst 2-3 år gammal med klara blåa ögon och kopparfärgat hår.

-          Söt, sa jag och kopplade in min kamera. Förstår att man inte kan få en bättre modell.

Robin flinade ännu mer och fortsatte redigera sina bilder. Jag kollade igenom alla bilder som jag och Lucy hade tagit tidigare idag. Jag kunde inte låta bli att le lite.

-          Vem är tjejen på bilderna?

Jag skvätte till när Eric kom bakom mig.

-          En tjejkompis, sa jag och såg på honom.

-          Söt tjej, sa Eric och studerade bilderna noga. Vad heter hon?

-          Lucy, sa jag. Lucy Martinsson.

-          Är det hon som är gymnast? Frågade Eric.

-          Japp, svarade jag. Hon sjunger också.

-          Jaså? Han lät intresserad. Det måste jag prata med Henrik om.

Han gick vidare och jag fortsatte bläddra. Efter ett tag hittade jag bilden med kyssen. Jag kände en lättnad att inte Eric såg den.

Kommentera, näe nu ska jag göra mig i ordning. Byeee! :D

Jag stod lutad mot mopeden och väntade på att Lucy skulle komma ut. Jag tänkte fortfarande på den där kyssen och kameran låg i min väska. Det lockade att se bilden, men jag motstod frestelsen. Efter 5 minuter kom hon ut i en träningsoverallsjacka och mjukisbyxor som hon dragit upp till sina knän. Hon hade på sig ett korallfärgat linne och hennes hår var uppsatt i en slarvig knut.

-          Jag vet att jag är sexig, sa hon och flinade. Erkänn att du tycker det.

-          Oh ja, sa jag och tog upp min kamera. Min fototlärare kommer älska det här.

Hon gjorde sin vanliga pose och jag tog en bild.

-          Vi kanske ska åka? Sa hon och tog sin hjälm som hängde på styret.

-          Ja, sa jag och satte mig på mopeden. Let’s go.

Hon satte sig bakom mig och vi åkte iväg.

Vi skulle av vid samma ställe. Vid ”Multikulturells centrum för Esteter”. Fast Lucy hade vart här längre än jag. Hon hade gått här i sex år på Rytmisk gymnastik. Jag hade börjat att gått här för ett år sen när Lucy och Amanda hade tvingat mig att gå på musiklektioner hos deras lärare. De tyckte jag var duktig, även om jag inte hade tagit en enda lektion förut. Jag kunde tacka alla kvällar som Lucy hade varit på tjejkvällar.

När vi hade kommit in mötte vi Amanda, igen.

-          Vad är detta för déjà vy? Jag flinade och Amanda satte på fingret på hakan som om hon tänkte.

-          Jag har aldrig sett er förut, sa hon och försökte se övertygande ut.

-          Sorry Manda, sa Lucy. Men vi är försenade, vi hörs i morgon.

-          Chacha, sa hon och gav oss en slängkyss var innan hon försvann genom dörren.

Vi gick i korridoren till den stora gympasalen där Lucy’s små gymnaster var.

-          Vi syns väl vid sju va? frågade hon halvt genom dörren.

-          Såklart, sa jag och log.

Hon försvann genom dörren och vinkade till mig igenom glasrutan. Jag tog en snabb titt på min klocka. Jag hade två minuter på mig innan min fotolektion skulle börja. Jag sprang till närmaste trappa och försvann upp på andra våningen.


Rykande färskt, bara att kommentera :3

Vi slutade ganska tidigt idag och jag och Lucy var på väg till min moped igen. Vi var väldigt tysta. Jag gav henne sin hjälm och hon mötte min blick igen.

-          Kan inte du ta med din kamera sen, frågade hon och såg lite hoppfull ut.

-          Visst, sa jag. Du kan agera modell.

Hon såg ner och log.

-          Kanske det, sa hon. Det beror på hur du är som fotograf.

-          Jag suger, sa jag och hon skrattade.

-          Tror jag inte.

Hon gav mig det där ljuvliga leendet igen.

-          Då kör vi då, sa jag och kickade igång mopeden och Lucy satte sig bakom mig och vi körde iväg.

När vi kom till våra hus satt min katt Maja på verandaräcket och jamade. Lucy tog av sig hjälmen och sprang fram till henne och lyfte upp henne i sin famn. Hon spann högt.

-          Du är världens finaste katt, ja det är du, sa hon med tillgjord röst och gömde sitt ansikte i hennes päls.

Jag nästan smög över gräset för att hon inte skulle märka mig.

-          Du kan väl alltid prata sådär, sa jag retsamt och hon såg snabbt upp och gav mig världens mest hatiska blick

-          Skräms inte så, sa hon med skarp röst och släppte ner Maja. Your little idiot.

-          Vem kallar du för idiot va? jag gick upp på verandan.

-          Dig, sa hon och lutade sig med ena handen på räcket. Vad kommer du göra åt det?

Vi stod och psykade varandra ett tag innan jag lyfte henne över min axel.

-          Såhär, sa jag och öppnade dörren med min fria hand.

-          Meh hallå?! Lucy började skratta. Släpp ner mig då.

-          Nope, sa jag och gick upp för trappan till mitt rum.

-          Va fan Alex! Lucy gav mig ett lätt slag på ryggen.

-          Akta huvudet, sa jag och skrattade.

-          Tack för varningen, muttrade hon till svar.

När vi kommit till mitt rum satte jag ner henne och jag flinade fånigt.

-          Det här är inte över än, sa hon och pekade på mig, leendes.

-          Jaså, sa jag retfullt.

Hon slängde sig på mig så vi rasade i min säng. Hon höll fast mig

-          Ger du dig? frågade hon.

-          Aldrig, svarade jag så heroiskt jag kunde.

-          Då ger du mig inget val, sa hon och hon började kittla mig.

-          Gaaah! Sluta, skrek jag eftersom var väldigt kittlig.

-          Om du ger dig, sa hon och log elakt.

-          Jag ger upp, sa jag. Du vinner.

-          Yaaay! Sa hon och vi båda skrattade.

Efter ett tag blev vi tysta och Lucy släppte mina armar.

-          Well, sa hon. Ska vi sticka ut eller?

Jag såg på henne.

-          Ja, sa jag. Men jag har lite rörelsesvårigheter.

Lucys kinder blev röda och hon ställde sig upp.

-          Förlåt, mumlade hon.

Jag kramade om henne.

-          Haha det är lugnt stumpan, sa jag. Nu går vi och tar lite niciga kort.

Jag tog min kamera och vi gick ut.

Vi gick till vårt favoritställe i skogen. Det var en äng med en massa träd runt omkring. Lucy började genast dansa runt bland de sista blommorna som fanns.

-          Håll den posen, sa jag och hon såg på mig.

-          Jaså? Sa hon och såg förvånad ut.

-          Gör nån sån där gymnastik grej.

Hon log.

-          En sån här grej? Frågade hon och gjorde en mjukis.

Hon landade elegant på fötterna och gjorde en ”gympapose” som hon kallade det.

-          Tada. Hon log ännu bredare.

-          Gör en till, sa jag. Jag hann inte med.

Hon gjorde en massa olika balanser, hopp och piruetter. Jag tog hur många kort som helst. Fast ibland orkade hon inte vara särskilt seriös heller och vi skrattade nästan hela tiden.

-          Kan vi inte ta en massa flummbilder nu? frågade hon efter vi hade sjunkit ner på marken av skratt.

-          Gör vi inte det redan då? Frågade jag och lade mig ner.

-          Ge mig kameran, sa hon och jag gav den till henne motvilligt.

-          Nu ska du vara modell mister, sa hon och satte sig på min mage. Säg cheese.

Jag gav henne ett stort tillgjort leende.

-          Vackert, sa hon när hon såg på den. Den måste jag ha som bakgrundsbild.

-          Glöm det, sa jag och satte mig upp. Ge mig den.

-          Nej, sa hon och satte sig på marken. You have to kill me first.

Jag riktade mitt pekfinger åt henne.

-          Ge mig inga idéer unga fröken.

Hon skrattade så hon rasade ner på marken.

-          Ibland tar du livet av mig Alexander, sa hon och jag satte mig bredvid henne och tog min kamera.

-          Det va bra det, sa jag och tog en bild. Då ligger du still i alla fall.

Hon gav mig ett leende och såg ner i backen.

-          Amanda tyckte vi psykade varandra förut, sa hon nästan hörbart.

-          Mm, sa jag och såg på min kamera.

-          Vi kanske gjorde det, sa hon och satte sig upp. Eller så kanske det bara var Gandalf som gjorde nåt.

Jag såg på henne och flinade.

-          Du är allt en speciell tjej.

Hon flinade tillbaks och gav mig en kram.

-          För dig, viskade hon i mitt öra. Ska jag alltid vara speciell.

Jag kände en speciell känsla som man inte kunde sätta ett namn på. Men jag lade min hand på Lucys rygg.

-          Jag tog med mig min iPod, sa hon och tog fram den ur sin ficka. Ska vi lyssna?

Jag nickade. Vi hade en alldeles särskild låtlista på Lucys iPod som bara vi lyssnade på när vi var tillsammans. Vi lade oss bredvid varandra med en varsin hörlur i ena örat.

-          Åh! Min favolåt! Utbrast hon när de första tonerna av låten Lucy med Skillet spelades.

Hon sjöng med sin silverklara röst och jag kunde inte göra något annat än bara se och lyssna på henne.

-          Du kan väl också sjunga, sa hon såg väldigt övertygande på mig.

-          Njaaa, sa jag och försökte slingra mig.

-          Kom igen, sa hon. Det är bara jag här.

Jag gav upp och började sjunga refrängen tillsammans med Lucy. I sticket märkte jag att Lucy tog min hand. Hon log mot mig och hennes leende smittades över till mig. När låten var slut satte hon sig upp.

-          Hur mycket är klockan? Frågade hon och såg på mig.

-          Kvart över tre, sa jag när jag hade kollat på min klocka.

-          Gött! Sa Lucy och lade sig ner igen. Då behöver vi inte stressa än i alla fall.

-          Jaså, sa jag och tog upp min kamera igen. Då kan vi ta mer kort.

Lucy flinade.

-          As you wish, sa hon plutade med läpparna.

-          Haha! Du ser ut som en fjortis!

Jag gapskrattade och Lucy försökte att inte hänga med mitt skratt.

-          I’m so damn hot, sa hon och plutade ännu mer med munnen.

-          Haha, min egen lilla söta fjortis, sa jag.

Efter ett antal flummiga kort så sken Lucy plötsligt upp.

-          Jag har en grymt bra idé! Sa hon.

-          Vad är det för idé?

Hon tog min kamera och innan jag hann säga något kysste hon mina läppar och knäppte ett kort.

-          Det, sa hon och log. Blev du chockad?

Jag fick inte fram några ord.

-          Jag tar det som ett ja, sa hon och skrattade. Hur mycket är klockan?

-          Fyra, fick jag fram.

-          Shit! Utbrast Lucy. Nu måste vi skynda oss om vi ska komma i tid! Hon drog upp mig från marken och vi sprang tillbaks till mitt hus.

Kommentera

När klockan var 08.05 var det samling i engelskan, vårt nya hemklassrum. Våran klass var där som vanligt, fast i sommarkläder, hade brunare skinn och de flesta hade färgat hår.  Jag, Amanda och Lucy satte oss som vanligt vid vårat tre-bord.

-          Kolla! Utbrast Lucy. Mitt kludd är fortfarande kvar!

Nästan helt utsuddat stod det kvar, ”Jag har gett upp hoppet att hitta en mogen avokado //Gud”

-          Oh shit! Sa jag och ville peta på det. Holyness!

Amanda och Lucy fnissade. Innan de hann säga något mer kom våran nya mentor in, Eva-Lisa.

-          God morgon ungdomar, sa hon glatt och rättade till sina glasögon. Nu så är ni här för sista året, hur känns det?

De flesta skruvade lite på sig och mumlade fram ett ”det känns väl okej” till svar.

-          I alla fall, fortsatte Eva-Lisa. Nästa termin kommer ni ha nationella prov i följande ämnen…

Jag lutade mitt huvud i min hand och försökte se lite intresserad ut. Jag sneglade lite på Lucy, hon satt och skrev på en liten papperslapp. Hon märkte i ögonvrån att jag såg på henne och hon vek ihop den och smög in den under min hand som låg på bordet. Jag tolkade hennes blick som att jag skulle läsa den.

Följa med på promenad efter skolan? Snälla? J

Hon gav mig den berömda lessen-hundvalp blicken. Det var inte ens idé att jag försökte. Jag tog hennes penna och skrev mitt svar. Hon sken upp och blinkade åt mig. Jag kunde inte låta bli att le och skakade på huvudet åt mig själv.

Efter 20 minuter blev vi utsläppta från Engelskan. De flesta småsprang för att komma få långt bort som möjligt, efter tristessen som Eva-Lisa mässade om. Jag hade tagit mig ut ur folkmassan och kollade igenom några anteckningar. Men vart tog Amanda och Lucy vägen? Innan jag ens hann och tänka hörde jag Lucys röst.

-          Banzaaaai! Ropade hon och hoppade upp på min rygg. Jag tappade mina anteckningar och tog tag i hennes ben och såg upp mot henne.

-          Vart kom du ifrån?

-          Din mamma, svarade hon med ett leende och Amanda fnissade.

-          Ni två tar livet av mig, sa jag när vi började gå.

-          Vi vet, svarade de i kör och Amanda tog upp mina anteckningar.

När vi kom fram till närmaste element hoppade Lucy av och satte sig ner i splitt. Jag och Amanda satte oss mitt emot.

-          Eva-Lisa ska alltid svamla om onödiga saker, sa Amanda och tog fram en penna ur sin skjortficka.  

-          Ja, sa Lucy och lade sig ner. Det är rätt drygt.

-          ”Idag har vi härligt här i Sverige, men i New York har de första solstrålarna inte ens nått himlen än”, sa jag med min mest tillgjorda röst och Amanda började gapskratta.

-          Haha! Du låter precis som henne!

Lucy såg ut genom dörrens fönsterruta. Hennes ögon var långt borta. Hon var väldigt vacker. Solen lyste på hennes isblå ögon så att de blänkte till. Jag kunde inte låta bli att le lite. Hon hade sett att jag såg på henne i ögonvrån och hon gav mig ett leende tillbaks. Det var bara vi två som betydde nåt…

-          Asså varför psykar ni varann? Frågade Amanda och pekade mellan oss. Magin var borta.

Varken jag eller Lucy fick fram ett ord. Rosa rosor blommade ut på Lucys kinder.

-          Vi psykar inte varann, fick hon fram till slut. Jag ska jämt ta lite luft, sa hon och hon gick ut.

Från det ögonblicket såg jag annorlunda på Lucy. Jag visste inte varför, men jag tror jag blev kär.

 kommentera

När vi kom till skolan såg allt ut precis som när vi gick ut 8:an, fast ändå var det annorlunda.

-          Tänk Lucy, sa jag. Nu är vi äntligen äldst här.

-          Ja, hon nickade. Snart kan vi lämna den här hålan och börja på scenskola.

Jag log och nickade. Hon såg på mig med sin busiga glimt i ögat. Hon blinkade snabbt åt mig och hon tog fram sin iPod ur sin väska. Hon började gå mot skolbyggnaden. Jag stod kvar ett tag och såg när hon gick. Hon märkte efter ett tag att jag inte gick efter henne.

-          Kommer du eller? Frågade hon och jag väcktes ur mina tankar.

-          Öhm… Visst.

Jag sprang fram till henne och hon tog min hand.

-          Ska vi lura sexorna att vi är ihop? hon såg på mig med det luriga leendet bara hon kunde göra på riktigt.

Jag började skratta.

-          Är det smart? Med tanke på att alla tror redan att vi är det.

Hon ryckte på axlarna.

-          Men vem vet, sa hon och satte handen för munnen och låtsades se förvånad ut. Vi kanske är det.

Jag skrattade igen och lade armen över hennes axlar.

-          I love you Lucy Pevensie, sa jag och hon lade sin hand över min som vilade över hennes vänstra axel.

-          Jag vet, sa hon och log. Det är därför jag lever.

Ungefär när vi hade gått in genom portarna mötte vi min kusin Amanda. Lucy blev överlycklig och sprang fram till henne de gjorde sitt egna hemliga handslag innan dom kramade varandra.

-          Får inte jag en kram va? Amanda gick fram till mig och kramade om mig.

-          Tjena kusin, sa jag och log.

Jag, Lucy och Amanda var bästa vänner tillsammans. Det kändes rätt skönt att vara enda killen, man behövde inte göra till sig för mycket. Man visste ändå att de älskade en.

-          Hur var det i USA och lägret? Lucy var helt till sig. Amanda hade vart borta precis hela sommaren. Först på en språkresa och sen ett långt musikläger för hennes fiolspelande.

-          Det var skitcoolt! Hon log. Vad har ni gjort?

-          Jag har köpt mig en kamera, sa jag och Amanda log ännu mer.

-          Det låter intressant, sa hon och teaterviskade till Lucy.  Ska vi bli hans modeller?

Både jag och Lucy brast ut i skratt. Vi kom ihåg på hur tråkigt det hade vart utan Amandas humor.


Kooommentera

Alla älskade Lucy. I alla fall de flesta jag kände. Hon var en frisk fläkt för alla. Annorlunda på ett gulligt sätt.

Jag visste precis vart hennes grav låg, hade vart där nästan varje vecka sen begravningen. I öronen hörde jag Skillets röst till låten Lucy, som var hennes favoritlåt. Med tunga steg gick jag på asfaltsvägen till den lilla dungen vid sjön där hon låg. Jag hade med mig en vit och en röd ros, båda symboliserade Lucy. Hon var oskuldsfull som en vit ros och kärleksfull som en röd. När jag väl kom fram till graven. På stenen stod hennes underbara namn:

                                                               Lucy Martinsson

                                                  *25 Juni 1996         + 1 Juli 2012

                                                   Saknad av familj och vänner

Jag satte mig på knä och tog bort en del löv över de blommor som redan var planterade. Jag lade dom två rosorna så att dom var lutade mot gravstenen.

-          Hej Lucy, nästan viskade jag. Du ska veta att jag saknar dig.

Jag och Lucy hade känt varandra ända sen vi var små. Vi hade alltid vart bästa vänner. Hon var den ända som kunde få mig att skratta på riktigt. Dom sista veckorna hade jag suttit på sidan av hennes sjukhussäng och hållit hennes hand, den mjuka handen som brukade smeka min kind. Jag slöt mina ögon och började minnas vårt sista år tillsammans.

Ett år tidigare

Det var första skoldagen i nionde klass och jag borstade tänderna. Sista året, sen skulle jag och Lucy gå på samma gymnasium. Hoppades jag i alla fall.

-          Alex? det var Lucy som ropade från hallen. Alexander Bard?

Jag hatade när hon kallade mig Alexander Bard. Jag himlade med ögonen innan jag spottade.

-          Lugna dig Pevensie! Jag kommer snart ner.

-          Jag heter inte Pevensie!

-          Och jag heter inte Bard.

Jag gick ner för trappan och Lucy stod lutad mot dörrgaveln. Hon hade sitt svarta tjocka hår i en sidfläta och hade på sig en vit klänning och lila strumpbyxor. Såklart hade hon sina slitna svarta Converse på sig, vilken vacker syn.

-          Släppte du din dejt med tandborsten för min skull? Du är för söt ibland Alexander!

Hon gav mig ett retfullt leende.

-          Får jag en kram eller?

Jag gav henne en stor kram och önskade att den aldrig skulle ta slut. Hon gav mig sitt bländande leende och hon såg på sin rosa klocka.

-          Vi kanske ska åka om vi inte vill få rektorn efter oss.

Jag nickade.

-          Du har väl hjälmen med dig?

-          Duuh? Hon visade upp sin hjälm och jag började skratta.

-          Men då åker vi väl då.

Vi gick ut till garaget och jag tog ut min moped. Innan jag visste ordet av drog Lucy min hjälm över mitt huvud.

-          Jag vill inte att du blir förlamad eller nåt.